Besök i verkligheten

Idag fyller min dotter Åsa 48 år. Otroligt, men sant! Jag tog en tur med bilen och åkte för att gratulera henne. Hon jobbar på Icas huvudkontor i Solna, så jag parkerade bilen i Mall of Scandinavia. Det är första gången jag var där. Herregud vad stort det var! Bara garaget var som 10 fotbollsplaner – minst. Jag tog för säkerhets skull en bild på bilen för att hitta den igen.

Här ser man bara en bråkdel av det gigantiska garaget!

När jag hade gått upp ur garaget kom jag på att jag kunde ladda ned deras app för att hitta bilen igen, så efter en hel del knappande var appen på plats och jag gick tillbaka för att ställa in var bilen stod. Tror ni att jag hittade bilen? Nej, trots att jag fotade den så var det verkligen inte lätt att hitta den, så det tog faktiskt en bra stund. Men sedan gick jag med raska steg ut från MoS, som det kallas för, och bort till ICA.

Åsa jobbar med att producera bilder för ICA:s olika skrifter och det var jätteintressant att se hur dom jobbade. Det är uppbyggt ett helt vanligt kök mitt i deras entrévåning och där lagar dom maten samt arrangerar den så att det ska se bra ut. Kul att se och kul att träffa en massa kollegor till Åsa.

Här sitter födelsedagsbarnet!
Funderingar på resultatet. Jag dreglade lite över kameran i taket. En värsting-Nikon!
Så här blev resultatet! Bilden är från Åsas Instagram.

Sedan gick vi och åt lunch. Oj vilken fin mat dom har och vad fräscht allt var! Det jobbar 2 000 personer på huvudkontoret, och det var helt fullt i matsalen. Men vad unga alla var! Det vad då jag insåg att det var 10 år sedan jag slutade jobba…Ja, välkommen till verkligheten!

1 september – söndag

Det tar sig! Rullstolen är numera förvisad ut till lilla stugan. Janne har i stället rullatorn som stöd när han går. Han är också uppe och går mycket mer på dagarna, även om han blir väldigt trött emellanåt.

På fredag ska vi tillbaka till ortopeden. Vi hoppas båda att han ska slippa ortosen. Han fuskar lite redan nu och han stödjer mer på benet än tidigare. Snart är han tillbaka i vanliga gängor igen. På fem veckor har han varit ute tre gånger! Två gånger till ortopeden och en gång till fotvården. Det är allt! Varje resa innebär ett noggrant planerande. Hur han kommer ned för trappan och in i bilen, vad vi tar med oss – de första två gångerna var det rullstol och den sista gången kryckor, var vi parkerar osv osv. Tur att vi har parkeringstillstånd! Vi har fått en helt annan förståelse för vilka prövningar en funktionshindrad person ställs inför, det kan vara otroligt jobbigt – varje dag. Vi har ändå i sikte att Janne ska bli helt återställd, det är det inte alla som blir.

Jag tror nog att han är innerligt less på att vara så begränsad. Men han gör mer och mer av det han kunde göra tidigare, så jag får tänka mig för och inte automatiskt hjälpa till med allt. Han kan t ex duscha själv, jag bara ställer in pallen.

De nya duschväggarna är också på plats och dom är faktiskt en stor förbättring. Ingen kant att kliva över och man kan öppna dörrarna på vid gavel för att kunna komma in och ut enkelt. Dessutom är duschutrymmet större än tidigare. Jätteskönt!

Träning, träning

Idag startade kursen Med sikte på tävling, som är en fortsättning på Grunda för tävling, vilken vi gick i vintras/våras.

Kristin är helt fantastisk som instruktör. Hon har lyft oss alla till nivåer som åtminstone inte jag hade trott var möjlig för min del.

Idag var vädret fantastiskt bra, ja nästan lite varmt. Nisse jobbade bra under första passet. Sedan blev han lite seg och ville inte riktigt vara med längre. Jag fick en hel del bra råd att tänka på. T ex hur vi ska träna ”Sitt – ett steg höger – sitt”. Hon ser också saker som man själv inte ser, som att högersvängarna i slalom ofta blir lite för yviga. Sedan ska jag hitta ett bra ord/tecken för Stå framför. Nu blev han lite osäker eftersom han hittills alltid har suttit i framförpositionen.

Marie hjälpte mig att fota när vi körde. Det blev massor med bra bilder. Tack snälla Marie!

20 augusti – tisdag

Det har inte hänt mycket sedan sist. Vi var uppe på Ortopeden för två veckor sedan. Där tog dom en ny röntgenbild som visade att det inte hade blivit sämre, men kanske inte så mycket bättre heller. Vi ska tillbaka på torsdag denna vecka. Då får vi se. Kanske måste dom skruva ihop knäet i alla fall. 

Janne kan inte gå med kryckor eftersom han har ont i ryggen och dessutom är han väldigt vinglig. Så han sitter i rullstolen ett tag och sedan ligger han ett tag. Så håller vi på. Ortosen har han på dagtid och det funkar bra ändå. Idag fick han också ett benstöd till rullstolen. Det borde han haft tidigare, för det avlastar benet när han sitter.

Men han är förvånansvärt tålmodig och klagar aldrig!

31 juli – onsdag

Nu har det gått fem dagar sedan Janne ramlade. Det har inte hänt mycket, förutom vår jakt på arbetsterapeuter för att få hjälpmedel. Men det har hittills varit helt utan framgång. Janne har hemsk värk och han ligger mestadels. Det är ett stort företag att ta sig ur sängen och till rullstolen och sedan tillbaka igen. Att gå på toa tar minst 15 minuter och jag har hjärtat i halsgropen varje gång han ska förflytta sig.

Janne var tvungen att både  Panodil och Oxycodon i natt för att klara värken. Vet inte hur mycket han sov sedan. Kanske någon timme innan natten var över. 

På morgonen lyckades han äntligen duscha. Nöden är uppfinningarnas moder när Landstinget, eller Region Stockholm som det numera heter, sviker. Jag hade föreslagit att vi skulle ta min trädgårdspall som duschpall och nu sa han att han ville försöka. Pallen är mycket stabil och jag ställde den i duschen med fyra disktrasor som halkskydd. Efter mycket tråcklande så satt han på pallen! Han kunde duscha och tvätta håret. Det måste ha känts otroligt skönt! Tack Granngården för bra grejer!

Så snart vi får tag i en snickare så ska duschhörnan bytas ut mot två svängbara väggar utan golvlist! Även om Janne så klart blir bra igen, vill jag aldrig mer riskera att man inte kan komma in i duschen.

Värken är ungefär lika illa som första dagen. Han säger att om det bara hade gällt knäet så skulle han ha sagt att det gör otroligt ont, men nu när ryggen också värker är den värken värre!

Han ligger mesta tiden och det är nog tur eftersom han inte tycker att han kan ha den där skenan på benet. Så länge han bara ligger still så blir det ju inte så mycket belastning i alla fall. Ja, vi får väl se vad dom säger när vi kommer tillbaka till sjukhuset nästa fredag! Vi får ju beställa rullstolstaxi så klart, men jag oroar mig redan för hur vi ska få honom nedför trappan från huset.

Fortsättning följer…

Ibland går det fort

Igår morse vändes tillvaron lite upp och ned för oss när Janne ramlade handlöst i vardagsrummet! Han satt i soffan och reste sig upp för att visa mig en sak på telefonen. Jag var i badrummet och hörde bara ett brak och ett skrik! Han har ju problem med sina fötter och är allmänt ostadig så på något sätt var ju detta väntat tyvärr. När jag kom ut ur badrummet låg Janne på golvet och stönade ”Min rygg, mitt knä!” Jag hämtade en kudde och la under hans huvud. Sedan gjorde vi ingenting på ett tag, för han hade så ont. Men sedan började vi försöka få upp honom igen. Efter 20 minuter lyckades han hasa sig mot soffan och häva sig upp på soffkanten. Som tur är så har vi en rullstol hemma och vi lyckades få över honom i den. Sedan rullade jag in honom i sovrummet och vi lyckades få honom i säng.

Sedan gick det ett par timmar. Han lyckades med mycket smärta ta sig till toan två gånger, men ju längre tiden gick ju mer olidlig smärta fick han. Så till slut ringde han 1177. Men dom sa att han skulle ringa 112 i stället.

112 lovade att skicka en ambulans. Efter en cirka en halvtimme kom det en ambulans med två mycket trevliga, unga flickor. Ja alla är ju unga nuförtiden. Konstigt… Dom undersökte Janne och bestämde att dom skulle lägga honom på en spineboard, vilket är en hård bräda som man lägger folk på när man misstänker ryggskada. Men dom kunde inte ordna det själva, så dom ringde efter mer hjälp och efter en stund hade vi två ambulanser utanför huset.

Så nu var det fyra unga tjejer som med gemensamma krafter baxade upp Janne på brädan. Oj, vad han skrek! Men ut kom han till ambulansen och dom åkte iväg till Södertälje sjukhus kl 13.00.

Väl inne på sjukhuset skickades han på ct-röntgen. Jag åkte dit, men dom sa att det kunde ta lång tid innan svaret kom, så jag åkte hem igen. Klocka 17 meddelade röntgen att han inte hade någon ryggskada, men en fraktur i knäet.Dom satte på honom en sorts skena över hela benet, så han slapp gips. Under 6-8 veckor så får han inte belasta benet!

Men dom ville egentligen att han skulle stanna kvar några dagar. Fast Janne ville ju hem förstås, och kl 21 var han hemma igen med hjälp av en liggtaxi.

Han har faktiskt sovit i natt, men han har otroligt ont i ryggen. Nu har vi rensat lite runt i huset så att han ska kunna ta sig fram med rullstolen. Han har dock så ont i ryggen så han ligger helst.

Ja, så kan det bli. Man vet aldrig vad som händer. Ena sekunden håller man på med lite vardagliga sysslor, och i nästa sekund är allt upp-och-ned. Men vi är ju självklart tacksamma över att han inte fick en fraktur i ryggen också. Så det ska nog ordna sig det här!