Chock!

Ja, rubriken stämmer med vad vi känner just nu. Janne fick ju äntligen komma in till Huddinge sjukhus för att operera in en s.k. Scott-protes. Kort beskrivet så är det en sorts manschett som sätts runt urinröret och som öppnas manuellt. Detta för att hjälpa honom med de problem som han har dragits med i ett år nu. Operationen gick bra och sen ska allt läka i sex veckor innan man aktiverar protesen. Fram till dess ska den vara öppen.

Efter operationen fick Janne komma hem på lördagen, efter två nätter på sjukhuset. Allt såg bra ut och han mådde bra. Efter operationen hade han en kateter som togs bort i samband med hemgång.

Men… det kom inte ut någon urin alls i skyddet på eftermiddagen. Men vi tog det lugnt och åt middag och Janne somnade tidigt. Natten blev hemsk. Janne fick mer och mer ont i magen och på morgonen ringde vi 112. Då kunde han inte gå längre på grund av smärtorna. Han fick åka med ambulans till Södertälje sjukhus och dom satte åter in en kateter. Då hade han 7 dl urin i blåsan!!!! Hade det gått längre så hade njurarna tagit skada.

Söndagen gick och vi tog det lugnt. Nu hade han ju kateter igen. I morse ringde Janne till Huddinge för att berätta att han hade haft så ont men även fråga hur länge han skulle ha kateter. Sköterskan som svarade sa att han mycket väl kunde ha kateter en vecka medan det läkte. Janne fick telefontid med läkaren på torsdag i denna vecka.

Men efter en timme så ringde först den läkare som opererat, men även en annan läkare till Janne. Ja, den läkaren som hade opererat honom ringde faktiskt mig också för hon fick inte tag i Janne. Då var det bråttom. Hon var väldigt bekymrad och Janne fick tid direkt på urologen.

När Janne kom in blev det stor uppståndelse. Dels så fick han absolut inte ha kateter, men det värsta var att det visade sig att dom inte hade lämnat protesen öppen vid operationen. Den var helt stängd! Janne kunde ha dött!!!! Katetern togs bort och manschetten öppnades så att urinen kunde rinna ut. Och tack och lov – det funkade!

Nu ska dom skicka in en avvikelserapport förstås och även starta en utredning internt. Man kan tänka sig att sköterskan som gav Janne så fel info också får veta det…

Nu är tiden för igångsättandet flyttad till efter tre månader i stället för efter sex veckor.

Vi är så chockade så det går inte att beskriva. Man fattar ingenting! Vi sa faktiskt till varandra när det inte kom någon urin, att ”Kan dom ha gjort fel och stängt protesen?”. Men så illa kunde det väl inte vara? Jo, det kunde det!

Magsjuka

Janne och jag är rejält trötta idag efter den senaste pärsen hemma. Nisse blev nämligen dålig i magen i fredags. Utan att nämna några detaljer, så var det väldigt jobbigt för honom, men jag skötte om honom enligt gällande regler för magsjuka. Så han fick lite kokt fisk och ris till middag, samt Canicur för att återställa balansen i magen.

Det såg ut att funka. På lördagen var det inte vattnigt längre utan bara löst. Pigg och glad som vanligt. Han var också väldigt hungrig så han fick lite dietmat (i/d). Men på eftermiddagen började det bli väldigt konstigt. Han fick tydligen väldiga gaser och faktiskt pruttade högt. Det var väl inte så farligt i och för sig om det inte var för att han blev helt vettskrämd! Jag gick ut med honom och då var det diarré igen.

Men sedan började eländet! Vi förstod absolut ingenting, men trodde att han kanske hade ont i magen. Han var så otroligt stressad, hässjade och klängde på oss när vi satt och åt. När vi satt i soffan och skulle se på TV så klättrade han på Janne. Han kunde inte slappna av en sekund. Det blir rätt stökigt när en staffe på 20 kg klänger på en. I stället för att lägga sig ned så satt han upp hela tiden, ja när han inte klättrade på oss då!

När vi skulle gå och lägga oss blev han ännu oroligare och trampade runt på oss och särskilt på Janne. Var Nisse still så satt han upp. Ibland gick han ned till sin Biabädd, men då satt han där också. Jag såg att han ibland försökte lägga sig ned, men satte sig upp direkt igen. Jag trodde mer och mer att han hade ont i magen och att det var därför han inte kunde lägga sig ned. Janne och jag diskuterade hit och dit hur vi skulle göra. Jag gick ut med honom flera gånger, men det kom inget.

När klockan var halv elva så gav Janne upp och tog sin kudde och täcke för att sova i gästsängen istället. Jag bestämde mig också för att kontakta veterinär direkt på morgonen efter. När jag släckte satt Nisse bredvid mig i sängen. Han hängde med huvudet och ibland somnade han till och nästan ramlade omkull, men ryckte upp sig igen. Då hade han inte legat ned sedan tidigt på eftermiddagen.

Klockan två på natten kom vändningen. Han lade sig ned och jag kunde stryka honom över kroppen, och äntligen lade han ned huvudet, tog en djup suck och somnade! Vilken lättnad!

Idag är han nästan som vanligt om än något tröttare än vanligt. Han har lekt med sin fotboll, är hungrig och glad. Han var lite låg när vi gick ut, men magen är ok.

Men vad var det som hände? Var det ont i magen som gjorde att han blev så konstig, eller blev han så panikslagen av pruttandet? Vi vill faktiskt tro att det var det senare. Han betedde sig som om han hade fått en knäpp. Men det är över nu och jag hoppas verkligen att det aldrig händer igen. Nu ligger han som vanligt i gästsängen när jag sitter och skriver på datorn. Pust!

70 år!

Igår fyllde jag år igen. Men att det var 70 år är svårt att ta in. För att ta till en gammal klyscha så känner jag mig inte gammal. Jo, det gör ont här och där, men ändå – jag är ju samma person idag som igår. Lite mera erfaren och vis bara, och visst är det kul att ha en anledning att ha lite fest!

Lite fest är alltid en underdrift i den här familjen med alla barn och barnbarn. Vi blev 22 st, och då fattades ändå några!

Snälla Annelie och Janne hjälpte oss att gå en sväng med Nisse precis innan gästerna kom. Nisse var inte imponerad av att lämna matte, så Annelie fick jobba hårt för att få med sig honom. Tydligen hade han dragit enormt på hemvägen också. Stackars Annelie, hon såg helt slut ut när dom kom tillbaka!

Kanske vi överdramatiserar Nisses stress när vi har besök. Igår gick det i alla fall riktigt bra. Maria frågade till och med om vi hade drogat honom! Det som är extra roligt är hur han beter sig mot de minsta barnen. Han står blickstill när dom vill klappa honom, så vi har släppt vår oro att han ska välta dem. Det är som att han förstår att han måste bete sig försiktigt med små barn. Dom får klappa och hålla på hur mycket som helst utan att han rör en fena.

Vi dukade ett långbord med hjälp av lite lånade prylar från klubben och det blev ju faktiskt riktigt bra! Maten tog vi från Alla tiders matlagare i Nykvarn och det blev också jättebra. Det enda problemet med maten är allt vi har kvar! Det var så mycket mat!!!

När vi satt och åt som bäst så säger Janne att det kommer en kompis från klubben! Vilken överraskning! Dom hade samlat till en present och blomma till mig! Jag blev alldeles varm i hjärtat. Det hade jag inte väntat mig!

Alla hjälptes åt att plocka undan och idag har vi inte så mycket kvar att ta hand om. STOOORT TACK till alla som gjorde min dag fantastisk!

Loppis!

Idag har jag fyndat! Vi åkte till loppisen Second Hand till Hjälp i Viksängen för jag tänkte försöka hitta två champagneglas och kanske någon klänning. Det gick jättebra!

Jag kom hem med en klänning, ett skärp, två champagneglas ”Le Gocce” samt åtta Seafortassietter. Allt för den hisnande summan av 181 kr!

Jag upptäckte att glasen, som jag gav 10 kr styck för, såldes liknande på Tradera för 75 kr för två.

Assietterna visste jag var fina, dom kostar ca 40 kr styck på Tradera. Jag gav 80 kr för åtta stycken!

Klänningen vet jag inte hur den passar, men den är från Indiska och såg skön ut i alla fall. Skärpet tipsade Janne mig om för att skoja till klänningen lite.

Nöjd! 🙂

Yrsel

Jag vaknade i morse med en konstig känsla. När jag satte mig på sängkanten så skevade hela rummet. Det var som att befinna sig ombord på en båt, eller att vara berusad. Jag satt en lång stund och väntade men gick sedan försiktigt upp och ut till badrummet medan jag höll mig i möbler och väggar. Så småningom minskade känslan, men när jag rörde på ögonen eller på huvudet så kom det tillbaka.

Nu har jag varit uppe i en timme och det känns bättre även om jag så klart känner mig orolig och osäker.

Vad kan detta vara? Inte hjärnblödning i alla fall, vi har gjort de tester man ska göra. Kristallsjuka? Något annat?

Man blir ju rädd, jag är ”aldrig” sjuk och aldrig har jag känt så här. Men enligt Google så är det vanligt med yrsel hos äldre och sällan allvarligt. Så jag får väl tro på det.

En förklaring kanske kan vara att jag jobbade ovanligt hårt igår med att kånka allt nedtaget ris till framsidan. Det skulle komma en kranbil kl 12 och hämta allt som Micke M har tagit ned. Hela rosenhallonhäcken ska bort och det ska så småningom bli gräsmatta och planteringar vid gränsen mot Morten. Så det var en rejäl hög ris som skulle bort.

Risig häck av rosenhallon
Här är det mesta av riset fortfarande kvar.

Ja, ja – inget att hänga upp sig på hoppas jag. Jag tar det lite lugnare idag! 🙂

Disigt men mysigt

Morgonpromenaden var inbäddad i dis och det duggade lite, men jag tog ändå med mig kameran. Satte på 50 mm-objektivet, som är väldigt lätt och har en största bländaröppning på 1.8. Men om man har en stor bländare när man fotar landskap… Nej Neta, det blir inte bra! Janne föreslog att jag ska tatuera på min hand att tänka på bländaren innan jag börjar fota!

Jag brukar fota på A-läget. Då blir det automatiskt att man väljer rätt bländare. Men av någon anledning (lat!) så hade jag P-läget på och då blir det kameran som väljer bländare, inte alltid med lyckat resultat. Jag kom i alla fall på det till slut så de två sista bilderna blev väl rätt ok.

Tyvärr inte någon bild på vildsvinssuggan som med sin enda kulting plötsligt korsade vår väg!

Golfbanan låg helt öde och inga hästar är kvar i hagen.

Besök i verkligheten

Idag fyller min dotter Åsa 48 år. Otroligt, men sant! Jag tog en tur med bilen och åkte för att gratulera henne. Hon jobbar på Icas huvudkontor i Solna, så jag parkerade bilen i Mall of Scandinavia. Det är första gången jag var där. Herregud vad stort det var! Bara garaget var som 10 fotbollsplaner – minst. Jag tog för säkerhets skull en bild på bilen för att hitta den igen.

Här ser man bara en bråkdel av det gigantiska garaget!

När jag hade gått upp ur garaget kom jag på att jag kunde ladda ned deras app för att hitta bilen igen, så efter en hel del knappande var appen på plats och jag gick tillbaka för att ställa in var bilen stod. Tror ni att jag hittade bilen? Nej, trots att jag fotade den så var det verkligen inte lätt att hitta den, så det tog faktiskt en bra stund. Men sedan gick jag med raska steg ut från MoS, som det kallas för, och bort till ICA.

Åsa jobbar med att producera bilder för ICA:s olika skrifter och det var jätteintressant att se hur dom jobbade. Det är uppbyggt ett helt vanligt kök mitt i deras entrévåning och där lagar dom maten samt arrangerar den så att det ska se bra ut. Kul att se och kul att träffa en massa kollegor till Åsa.

Här sitter födelsedagsbarnet!
Funderingar på resultatet. Jag dreglade lite över kameran i taket. En värsting-Nikon!
Så här blev resultatet! Bilden är från Åsas Instagram.

Sedan gick vi och åt lunch. Oj vilken fin mat dom har och vad fräscht allt var! Det jobbar 2 000 personer på huvudkontoret, och det var helt fullt i matsalen. Men vad unga alla var! Det vad då jag insåg att det var 10 år sedan jag slutade jobba…Ja, välkommen till verkligheten!